Jag har ju mer och mer delat med mig av personligt skrivande. Tänker att jag ska fortsätta på det spåret. Vill att ni SKA lära känna mig! Har även planer på att börja videoblogga. Känner att det kan bli så lamt med endast kommunikation via text. Haha, jag älskar ju verkligen att prata så varför inte tjöta lite med er i stället? Det känns som en riktigt rolig idé! I helgen skulle jag kunna sätta igång. Har troligen bara en sak bokad.

Jag vill uvecklas som bloggare. Keela som är en otroligt cool och fantastisk brud har inspirerat mig till att vilja testa. I och för sig har jag ju faktiskt redan testat och har en Youtubekanal. Fast när det gäller videoblogg har jag suttit framför datorn och spelat in via min webbkamera. Då blir det ingen vidare kvalite. Från start blire att använda min systemkamera! Ååh, nu blir jag värsta taggad ju! :D

Förresten, insåg att det inte var det här jag skulle berätta om. Sådan är jag! Rätt random. Säger rätt knasiga saker, oftast vid helt fel tidpunkt. Kan gå in på vad det innebär i ett annat inlägg. Borde komma till skott med vad jag egentligen vill få fram, alltså ett stort jävla lol! Come on... All right, jag vill berätta för er varför jag började blogga. Snacka om att dra ut på tiden. Men hoppas att ni tyckte det var kul att läsa om mina planer inför videoblogg. ;)

Min första blogg startade jag 2010 på Blogg.se av anledning att en barndomsvän tyckte att jag skrev alldeles för mycket på Bilddagboken (Dayviews). Förstår henne, för det var en hel del text. Så jag tänkte varför inte? Vore kul att testa! Då hjälpte hon mig att fixa allting med min blogg. Sjukt himla bussigt! Det uppskattades oerhört eftersom jag inte kunde någonting om bloggande. Efter ett tag var jag fast, har alltid tyckt om att skriva. Därefter fortsatte det... bloggade sedan några månader på Nattstad (Novw). Så ah, under min bloggtid har jag hunnit ha två bloggar och är nu inne på min tredje. Att blogga är riktigt jävla kul! Precis som träning är bloggande för mig en livsstil. Visst kan det vara svårt att hinna med bloggen. Pluggar ju på deltid och jobbar oftast två gånger i veckan. Vill dock ändå fortsätta hålla bloggen aktiv. Bloggen är någonting som från början endast var en kul grej. Men som har växt sig betydligt större på senare år. Min dröm är att kunna vara yrkesbloggare.

I morse hade jag ingen bra morgon. Ni vet en sådan morgon när man bara har lust att dra täcket över huvudet? En sådan morgon fick jag uppleva. Skulle kommit iväg till gymmet, men det enda jag kände var ångest över att ta mig upp ur sängen. Oftast lyckas jag vinna kampen och ändå ta mig upp. Men denna gång var det verkligen svårt. Satte inte mina fötter på golvet förrän efter tolv. Det är så olikt mig. Jag skulle kunna känna ångest över att jag gick upp sent, men jag måste lära mig att det är okej att inte alltid vara okej. Det är mänskligt att inte känna livsglädje. Känna att man bara vill sova hela dagen tills en ny dag kommer och du kan börja om.

Jag är en optimist, men även sådana personer har sina bra och dåliga dagar. Jag kan också vara pessimist, men låter det inte ta överhand för jag är medveten om att det inte hjälper mig. Att vara optimist är ingenting man är, det är en livsstil som du har valt att följa och alla kan nå dit. 

Tycker det är roligt att ni får lära känna mig. Det sista jag vill är att min blogg ska framstå som ytlig. Big no! Så nu tänker jag bjussa på lite fakta om mig själv. 

♡ Jag har ALLTID älskat musik och kommer att göra det livet ut! #musicismyboyfriend 

♡ När jag var liten ville jag bli frisörska, veterinär och artist. Fast nu är jag på ett helt annat spår. Jag sjunger dock på min fritid. Det är någonting som förmodligen alltid kommer vara en del i mitt liv. Periodvis eller regelbundet. Who knows? 

♡ Jag bryr mig om mina medmänniskor. Vill att alla runt omkring mig ska må bra. 

1. Hur gammal är du? Jag är 21, men känner mig äldre.

2. Vad har du gjort i dag? Haha, jag har inte hunnit göra så värst mycket ännu. Trots att magen kurrar... är det ingen frukost som har placerat sig i magen. Jag lyssnar på musik och fyller i denna lista. 
3. Vilken film såg du senast? Temple Grandin, det är den bästa film jag sett på länge! Utan att överdriva.
4. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? Jag föredrar allra främst sommar, det är typ enda månaden på året som jag inte fryser. Haha, om sommaren levererar det vill säga! Fast jag tycker ändå om höst och vår och vinter. Tycker att alla årstider fyller sin funktion. Däremot är vinter inte högst upp på listan, just för att jag ogillar starkt att frysa. Fast det är sjukt kul att fotografera vattendroppar och liknande. Står fast vid att vi människor säkert hade tröttnat på om vi bara hade sommar.
5. Är du besatt av någonting? Ja, min mobil och musik skulle jag inte kunna klara mig utan. 

6. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Jag sitter vid skrivbordet i mitt vardags- och sovrum. Allting är samlat på ett och samma ställe. Jag bor liksom på 27 kvm. Så ah. 

8. Nämn två saker som man kanske inte vet om dig? Jag har bra immunförsvar och älskar dialekter (främst göteborgska). 

9. När vaknade du i dag? Jag slog upp mina ögon klockan halv tio.

10. Vilken är din favorithögtid? Julafton, det är så sjukt mysigt att fira tillsammans med familj och mat - bara njuta av varandras tillvaro. Julklappar är bara en bonus. ;)

12. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Jag skulle vilja befinna mig i Rom, längtar till tuuusen! Det är inte jättelångt tills jag reser iväg till varmare breddgrader. 

13. Vad lyssnar du på just nu? Jag lyssnar just nu på Den finaste eg veit. Så himla fin! Upptäckte den tack vare att Spotify har en grej där de tipsar om låtar. Hur awsome?

14. Har du någon gång brutit ett ben? Nej, och tack och lov! Har aldrig brutit någonting.

15. Vad är du på för humör just nu? Jag känner mig lite slö, men efter att jag skrivit denna lista och ätit frukost ska jag komma igång med denna måndag och ta tag i mitt tentaplugg. Det blir bra!

16. Vilka länder har du varit i? Danmark, Norge, Spanien och Sydafrika.

17. Vilka yrken har du provat på? Personlig assistent och timvikarie inom förskola.

18. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Musik, jag älskade det verkligen!

19. Vad har du i dina fickor? Jag har väldigt sällan byxor med fickor, men när jag väl har det så brukar jag oftast inte använda dem. Har i stort sett alltid en väska tillgänglig.

20. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På en boktrave bredvid sängen.

♡ Jag är inte endast tvilling på bild, utan det stämmer även in real life. Har världens bästa tvillingbrorsa! 

♡ Jag ÄLSKAR verkligen mat! Fast jag är inte lika förtjust i att laga den. Borde ha en privat kock/kokerska här hemma. 

♡ När jag var liten lyssnade jag bland annat på Sten & Stanley, Ateenz, Bubbles och Carola. Några av dessa spelas fortfarande. ;) Gissa vilka?

♡ För ett tag sedan minskade jag mitt intag av kolhydrater och känner mig numera piggare efter maten. Win win! 

♡ Har haft sångpedagog sedan jag var 14 år upp till 17 år cirka. Det var riktigt kul, lärde mig massor under den tiden. Världens bästa sångpedagog! Trots att det var stor ålderskillnad mellan oss. Skrattade vi så att vi nästan fick magknip. Minns särskilt en gång då vi övade på "Heaven" - Bryan Adams och jag tittade på henne medan jag sjöng. Just i början av denna låt brister hon ut i skratt för hon tycker att det känns som att jag tillägnar låten till henne. Efter det kan vi inte se på varandra utan att tappa fokus. Därför ställde vi oss så att vi inte kunde se varandra. Då kunde vi fortsätta vårt övande. Goa tider det där! 

♡ Jag har ALDRIG haft svårigheter att umgås med äldre. Tvärtom så har jag nästan bara haft och har äldre vänner. Inte ofta jag är äldst i mitt umgänge. Skulle jag någon gång vara det så kan man minsann sätta ett kors i taket. Så ovanligt är det, faktiskt. 

♡ Blir det kaos i mitt liv, så syns det runt omkring mig. Syftar i detta fall på min lägenhet. 

♡ Jag har lätt för att tro gott om alla. Vilket kan få stora konsekvenser. Jag och Vjollca har på mitt initativ tagit i hand på att vi ska följa mottot "Vi anser att alla är idioter, innan dem har bevisat motsatsen". BAAM! ✊ 

Jag har försökt hitta kärleken via nätet. Träffat ett par stycken och med vissa har jag "klickat". Fast det har aldrig blivit något seriöst. Jag har alltid gått in med inställningen om att vi får se vad våra träffar leder till, tar det som det kommer helt enkelt. Jag är en sådan person som går på känsla. Tråkigt att behöva säga det men jag har endast träffat killar som inte är bra för mig. Sådana som inte är rakryggade, utan tar saker hellre via sms för att de låter deras feghet ta överhand. Jag är så fruktansvärt trött på dessa killar!! Varför är det så jävla svårt att säga som det är face to face eller åtminstone ringa? Visst, jag har full förståelse för att det kan vara svårt och att man är rädd för hur den andra personen ska reagera. Fast det är betydligt shysstare att säga det till personen än att slänga iväg ett sms - lämna personen med minst tusen frågor. För sms är bäddat för missförstånd. Att jag gång på gång blir lämnad sårad och ofta ovetandes, slutar med tårar. Hur länge orkar man leva så? Nej, jag har sagt till mig själv att jag ska fokusera på mig själv, mina vänner och familj. Kärleken får komma när den kommer. Jag orkar inte längre bli sårad.

Kände att jag behövde skriva av mig. Det är oftast på kvällen som tankarna är som mest. Min förhoppning är även att ni undviker att hamna i en liknande situation som mig.

Ta hand om er mina goingar! ♥

Vad händer med mig? Jag har sovit som en jävla kratta sedan i söndags. Det börjar bli psykiskt påfrestande... Att man vaknar om och om igen, när man vet att det enda man behöver är att sova. Förmodligen kommer jag gråta mig till sömns tillsammans med musik efter det här inlägget. Sömnproblem är ingenting som hör till vanligheten hos mig. Så det blir extra frustrerande när sådant här händer. Dessutom har jag ont i ryggen. Gör inte direkt saken bättre...

Det enda jag kan försöka glädjas åt just nu är att kören gav mig mycket energi i går. Musik och gemenskap är helt fantastiskt! det hjälper dock inte mig i detta fall. Men jag vägrar att bara komma i negativa tankar.

Eftersom ni ändå är ett par stycken som besöker min blogg VARJE dag. Just MIN blogg! Trots min usla uppdatering. Finns tusen andra bloggar ni skulle kunna titta er in på med strålande uppdatering och rent utsagt fullständigt skita i min. Men ni väljer trots min usla uppdatering att kika in här. Det är en väldigt HÄFTIG och HÄRLIG känsla!! Blir såå glad ska ni veta. Någonstans tror jag att ni har överseeende med att det är mycket omkring mig som högskolestudent, inte alltid en dans på rosor. Dessutom har jag halkat efter. Många människor hade nog i mitt läge dragit täcket över huvudet och aldrig visa sig igen. Jag har dock fått lära mig att kämpa!

Minns särskilt under min skoltid på lågstadiet (säkert tidigare också) hur svårt jag tyckte det var att läsa. Jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna lära mig att kunna se vad ord betydde. Fick säkert ett x antal utbrott i arghet, besvikelse och ren frustration. Fast till slut efter mycket "tragglande" kunde jag nu tyda ord och började tycka att läsning var riktigt roligt. Jag blev som det brukar kallas en typisk bokmal. Läste under dagarna och varje kväll innan jag skulle sova. Det som förut varit ett hinder för mig blev nu min glädje och styrka.

Ända sedan dess har jag fått kämpa mig igenom skolor... Fick IG i matematik från grundskolan på grund av dåligt engagemang av special pedagog. Som många förmodligen vet var man tvungen att ha behörighet i alla kärnämnen. Vilket jag inte hade. Så klart att det kändes som ett slag under bältet, ett misslyckande till en början. Men sedan insåg jag att det inte berodde på mig utan special pedagogen. Fanns dock inte särskilt många gymnasieprogram jag kunde välja mellan. Det stod från att gå IV för att kunna komma in på Estet eller att gå PRIV på Barn-och Fritidsprogrammet. Kan tillägga att det var många runt omkring mig som tvivlade på om jag skulle kunna söka ett program över huvud taget. Fast jag visste att det skulle gå! Frågan var bara vilken väg jag skulle gå. Jag resonerade med mig själv ett flertal antal gånger och ställde mig frågor. "Vad var det egentligen jag ville? Ville jag göra det lättare för mig och välja Barn- och Fritidsprogrammet och kunna komma in direkt? Eller skulle jag läsa upp mitt betyg i matte och sedan ges möjlghet till att söka Estet?" Det fanns många tankar på högvarv när jag slutligen kom fram till att söka Barn- och Fritidsprogrammet, här utgick jag från arbetsmarknaden och att jag älskar barn. Det är dessutom sjukt svårt att synas i musikbranschen och kunna livnära sig på musik. Du måste ha något alldeles extra eller ha viktiga kontakter.

Här började min resa... jag började på en skola i Göteborg. Jag själv bodde en bit utanför. Hade kunnat välja en närliggande skola, men ville inte gå där typ alla redan visste vem jag var och hade skapat sig egna uppfattningar om vem jag var. Ville i stället börja på en ny start! Första dagen kände verkligen ingen i klassen, men kom rätt fort in i klassen. Har lätt för att lära känna nytt folk. Fast sedan vände allting till ett rent helvete. Det är ett under att jag lyckades ta mig igenom min sista gymasietid - ta studenten. Ingenting hade gått utan min kämparglöd!

Med dessa ord vill jag säga att ingenting är omöjligt. "Nothing is impossible the word itself says "I'm possible". Bara man tror på sig själv och ALDRIG ger upp! Jag har en kämparglöd utan ens like och kommer ALLTID att fortsätta kämpa oavsett vilka motgångar jag möter. Vi kan göra det tillsammans. DU och JAG. ♥

Då det känns som allra segast att kicka igång dagen. Man är så opepp att det visslar om det. Den känslan har troligen vi ALLA känt någon gång. På ett eller annat sätt. Eller hur? Då ingen lust finns till någonting. Orken är helt borta, du känner dig maktlös, hjälplös och slö. Det enda du förmodligen ägnar en tanke åt är "wake me up, when it's all over". Du vill bara dra täcket över huvudet. I stort sett exakt såhär har jag känt enda sedan jag vaknade i morse, vilket var redan vid 06:00. Då kan ni nog förstå själva att den här dagen inte har varit den bästa i Veronicas liv. Nej, verkligen inte. Däremot insåg jag att jag inte kunde deppa ihop totalt - vilket ledde till en stunds pluggande. Inte för att det gjorde mig gladare, eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle formulera min inlämning. Har dock fått skrivit ett par meningar i alla fall (lycka till att bli klar, när den ska vara inne redan på torsdag). Men jag väljer att se det på det här sättet: Ingen kan ALLTID vara på topp. Har faktiskt bestämt mig för att få klart det till nästa examination. För jag känner mig själv. Skulle jag lägga fokus på den i morgon så vet jag att det kommer stressa upp mig extremt mycket! Därför får det bli JUST såhär. Tar nya tag i morgon med pluggande inför en omtenta i matematik. Tjohoo!

 

Det jag mest vill förmedla igenom detta inlägget... Är att det är okej, att inte vara okej. Precis som Jessie J sjunger "It's okay to not be okay" i sin låt Who You Are. Dagar du känner att det verkligen inte finns någon motivation. Du vill bara dra täcket över huvudet Det är okej. Det är även okej att ta DIG själv i första hand om du känner att DU till exempel inte orkar träffa dina vänner på grund av att du helt enkelt inte mår bra. Utan att det ska ifrågasättas. Det är okej!

 

På tal om annat, fast ändå inom samma forum. Jag kände att cykelturen ner till stan (för att se Nordea stängt, haha) förut var väldigt behövlig. Fick tillräckligt med energi för att laga mat då jag kom hem. Det blev kortlett, sallad och en kantarellsås - tyvärr, en köpt sådan, alltså såsen (är nämligen för lat).

Under en lång tid har jag känt att plugga på högskola har varit riktigt jobbigt och bara velat ge upp ett flertal gånger... Särskilt då jag bodde hemma hos mamma och Mats. Eftersom pendlandet gjorde att jag knappt orkade med mig själv längre eller min familj. Det tog i stort sett nästan varje dag 2 timmar för mig att komma till skolan vilket sög ur mig all kraft jag hade. Ingen ork till att plugga, ingenting. Jag hade tappat min livsglädje. Beslutet var tungt att fatta men slutligen insåg vi alla att det bästa vore om jag flyttade hemifrån.

Så nu bor jag i en egen studentlägenhet i Borås, där jag pluggar till förskollärare. Jag har många gånger ställt mig själv frågan om jag verkligen är mogen för det här och har varje gång kommit fram till att det är jag! Akademiskt Skrivande känns lättare och lättare ju mer jag ger mig tiden att skriva... Jag har halkat efter en hel del (något jag ångrar såklart) men i dag gjorde jag färdigt ett av mina skolarbeten och det känns så jävla bra rent utsagt. I'm back on the track. What doesn't kill you makes you stronger! Nu är det bara att forsätta kämpa tills jag når dit jag vill.

På sistone har det sett rent förjävligt ut hemma hos mig (har bara inte själv sett det). Jag har varit en flykting från mitt eget hem, det känns väldigt skrämmande att säga så men det är faktiskt helt sant, utan att jag själv har tänkt på det. Har varit mycket borta hos vänner och även rest för att mentalt slippa vara i kaoset. Vet hur kaoset har uppstått. Har känt mig sönderstressad och därför blev det samma i min lägenhet. Först för någon dag sedan känns det att jag har hittat tillbaka till balansen i mitt liv, mår mycket bättre och känner mig inte sönderstressad längre. Det är en fantastisk känsla!!

Känslan går nästan att mätas med då jag tog studenten 2012! Då var man helt sanslöst överlycklig, haha!!


Jag tror aldrig jag hade klarat gymnasietiden utan min älskade mamma. Hon peppade och trodde på mig hela vägen men framför allt hade jag inte varit där jag är i dag om jag själv INTE hade kämpat!! Jag har mött många motgångar i mitt liv men trots det har jag ALDRIG någonsin gett upp hur mörkt det än har sett ut. Jag har en vilja utan ens like och är sannerligen en riktig kämpe!!!

För några år sedan var jag med om ett enormt svek. Jag valde fel "vän". Jag började ljuga för min mamma och bonuspappa vilket jag inte gjort tidigare. De började varnade mig för henne och sade de fått dåliga vibbar.... Men jag vägrade att lyssna. Det ångrar jag än i dag. Eftersom det visade sig slutligen att de hade rätt. Inte nog med att vi blev ovänner så snackade hon även skitsnack om mig inför våra gemensamma "vänner". Den ena "vännen" uttryckte sig via sms att jag skulle höra av mig då jag var den gamla Veronica. Båda "vännerna" slutade då höra av sig. Något som jag dock är glad över är att jag fick se både hennes och de andras sanna jag. För hon var falsk vilket visade sig att våra gemensamma "vänner" inte var bättre dem. För hade de varit det, skulle dem gått till mig och frågat om skitsnacket verkligen stämde. Riktiga vänner skulle gjort så, och i den kategorin existerade dem inte.

Tiden då det här hände var en sjukt tuff period i mitt liv. I stort sett var det dessa personer som jag hängde med på fritiden. Så inte hade jag många vänner kvar. Ibland hände det att jag stack in till stan helt själv eftersom det inte fanns någon jag kunde ta sällskap med (jag skämtade om det här men innerst inne kände jag mig sviken och sårad). Mamma tyckte såklart det var synd, därför erbjöd hon sig vissa gånger att åka med.
Jag kunde mycket väl ha gått in i väggen... men jag höll mig stark och visste att det skulle bli bättre! Jag kämpade och till slut fann jag nya vänner när jag började gymnasiet, då jag började i skolkören. Har kontakt med vissa ännu. Vilket är riktigt roligt! Varför jag berättade det här kanske ni undrar nu? Jag vill att ni ska välja vänner med omtanke så ni inte gör samma misstag som mig. För det är något jag gärna själv skulle sudda ut om jag bara hade kunnat... Trots det här trista eländet, har jag blivit en erfarenhet rikare! Nu är jag noga med vilka vänner jag väljer, sådana som är bra för mig helt enkelt.

Tror säkerligen inte bara det är jag som har varit med om det här. Ett x antal människor har varit/är i samma situation. Men många beslutar nog för att hålla det för sig själva. Många stänger inne sina känslor medan andra är öppna. Det sist nämnda väljer jag att vara. För som sagt, jag vill inte att ni ska göra samma misstag som mig. Jag är en sådan person som värnar om mina medmänniskor. Vill aldrig såra någon!

Jag ville att ni skulle få höra och se ett framträdande när jag sjunger på Burgårdens sista julkonsert. Det var där jag gick under min gymnasietid. Kören var verkligen det jag brann för! Älskar denna låten. Hoppas jag förmedlar den känslan till er. ♥

Tycker vi ska tänka oss för innan vi klagar på att vi inte kan köpa den där tröjan eller vad det nu skulle kunna vara. Eller att vi kanske bor för litet. Det må väl så hända. Men det finns faktiskt de som inte ens har tak över huvudet. Det har i alla fall vi! De flesta i Sverige har även mat för dagen. Sluta därför klaga på bambamaten när det finns de som inte ens får känna mättnadskänsla. Var glad för att du får lunch i skolan överhuvudtaget! Vi vill ha så mycket hela tiden och glömmer ofta bort det lilla vi har, som verkligen betyder något för oss. Vi i Sverige är så jävla bortskämda rent utsagt. Det är där problemet ligger, anser också att många är själviska. Antagligen för att vi har det så bra och då är det lättare att tänka på sig själv i stället för någon annan. (Påstår inte att jag är värsta ängeln men jag har sett saker som har fått mig att tänka efter mer än jag gjort tidigare). T ex. när jag var i Sydafrika med Burgårdens kör och åkte buss såg vi ungdomar vid vägkanterna stå och sälja saker till billisterna de ville även att vi skulle slänga ner mynt till dem. Har dessutom sett med egna ögon barn med Hiv/Aids när vi var och besökte ett barnhem. Därför vill jag nu få er att tänka i andra banor. 

En av Sydafrikas vanligaste sjukdomar är Hiv/Aids som ni alla kanske redan vet. Man beräknar att ca 20 % (enligt UNICEF) av Sydafrikas invånare mellan 0 och 49 år är HIV-smittade. Totalt finns det ca 5 miljoner HIV-smittade, vilka utgör ca 11% av Sydafrikas 43 miljoner invånare. Som ett resultat av apartheidpolitiken är majoriteten av svarta och färgade fattiga samt lågutbildade. De är också de som drabbats hårdast av HIV/Aids.

Många människor saknar kunskap om HIV/Aids. Man vet inte hur man skyddar sig. Kvinnorna har inte heller rätt att säga nej till sex, ännu mindre kräva kondom. Då är det svårt att undvika Hiv-smitta. Många gånger är det svårt att berätta om sin Hiv-smitta eftersom det är skamligt, det anses som ett brott - du kan förlora ditt arbete. En kvinna kan bli utslängd från hemmet av sin make.
Ett annat stort problem är alla barn som blir föräldralösa. Ibland talar man om att en hel generation människor har försvunnit. Barn får – om de har tur – bo hos sina mor- eller farföräldrar eller snälla släktingar. Har de otur får de bo på gatan. Många barn är själva HIV-smittade, antingen sedan tiden i mammas mage eller genom sexuellt umgänge.
VAD HÄNDER NU? – Hur arbetar man i Sydafrika för att hindra spridningen av HIV/AIDS?
I Sydafrika finns många olika organisationer och stiftelser som arbetar för att bromsa spridningen av HIV och för att hjälpa redan smittade. För att stoppa spridningen försöker man utbilda. Man berättar hur HIV smittar och hur man kan skydda sig. Utdelning av kondomer är också vanligt men skulle behövas i större utsträckning.

Sjukvården i Sydafrika är i liten utsträckning statligt finansierad. Det är människor som själva kan betala som får vård och mediciner. Visst vill man förhindra spridning av HIV och ingen borde behöva drabbas av en så grym och definitiv sjukdom. Ändå är det främst fattiga människor i Sydafrika som behöver hjälp, de utgör de värst drabbade och har också sämst möjligheter att själva göra något åt sin situation.

Källa

Förstår ni nu vad jag pratar om? Tänk er för, det finns de som har det mycket sämre!

Vi människor är väldigt duktiga på att se andras fel i stället för våra egna. Varför det är så kan man ju fråga sig? Jag tror anledningen är att man vill gömma sina egna brister och därmed är det lättare att söka efter andras fel. Många försöker dessutom må bättre genom att klanka ner på andra. Tycker det är jävligt patetiskt! Du mår verkligen inte bättre, utan det du behöver skaffa dig är en liten gnutta självkänsla. Eller ska någon annan behöva bli ditt offer bara för att du mår dåligt? I såfall är du otroligt tragisk och självisk... Ta ner någon annan i din skit. Pffft... bli en bättre människa!

Det värsta jag vet är om jag hör någon ute klanka ner på någons utseende. Hur fan ska man kunna hjälpa hur man ser ut!? Ingen är perfekt. Men vi alla är unika på våra egna små sätt. Så sträck på dig och var dig själv oavsett om folk snackar skit bakom ryggen på dig. Våga vara annorlunda! För det kommer alltid finnas skitsnack, det gäller bara att kunna hantera det. "What comes around goes around".

Låten "Flytta på dig" säger allt jag har tagit upp här! Men har dock bara valt att ta en liten del av den.

Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp