På sistone har jag reflekterat mycket kring min kommande yrkesroll som förskollärare. Det gör ont i mig (jag blir bokstavligen ledsen) när avdelningen där jag är på VFU har barn i åldrarna 1-5 och kan som mest ha 21 barn och endast vara 3 i personal. Hur tusan ska vi hinna med att se varje enskilt barn? som vi pratar omgående i vår utbildning. Det finns ingen chans. Finns knappt tid för samling ibland känns det som. Jag ser att både personal och barn blir lidande av denna arbetsmiljö. Framför allt hamnar ofta de äldre barnen i skymundan eftersom de små kräver extra stor uppmärksamhet och behöver dessutom bytas blöja på. Skulle vi fråga de äldre barnen hur många gånger de fått höra av oss "jag ska bara hjälpa...". Så kommer svaret utan tvekan vara "dagligen". Det här måste få ett slut någon gång. Politikerna måste komma ut i verksamheten och se hur det verkligen ser ut (det går inte att bara sitta framför sina papper och ta beslut) och personal måste säga som det är när politiker väl är ute i verksamheten i stället för att låtsas som att allting är bra! Vet nämligen att det finns förskolor som inte gärna säger sanningen. Vilket leder till att det aldrig kan ske en förändring.

Det är tråkigt att behöva säga det här, men jag är inte särskilt sugen på att komma ut och jobba som förskollärare med tanke på hur det ser ut. Vet inte heller om jag är redo att ansvara för en barngrupp. Det är ett väldigt stort ansvar. Det är klart att jag lär mig efterhand men är inte heller hundra på om jag vill ha ett jobb där man har bestämda arbetstider. Skulle tycka det var roligt och satsa mer på bloggen (på så vis planera min egen tid) och så småningom kunna tjäna pengar som bloggare och kanske jobba som timvikarie på förskolor eller liknande. Detta är vad jag tänker just nu, det kan förändras. Vi får se vad som händer här framöver. En sak vet jag i alla fall och det är att jag tänker ta min examen innan dessa planer blir verklighet. Om jag nu vill det. Vill ta det som det kommer. Det kommer att ge sig förr eller senare. :) Jag tänker att ingenting är omöjligt!